venerdì 17 gennaio 2014

Giornata Nazionale Dialetto e lingue locali.


Incö l'è lå "Giurnà Nåsiunàl dål Diålåt e di léngh lucàl" e tånti Pro Loco i ån urgånišà un quåi évént sùrå 'l årgumént. Gnìntå å Sånåšà, må un quåicòs å fårùmå pråst cun Teleracconto, che ål 26 åd génàr lå ricuminciårà å tråšmåt. I pårticulàr püsè åvånti, dóncå.

mercoledì 8 gennaio 2014

Ål Pétràrcå in diålåt: pårchè nò?





Sonetto n. 272
del Canzoniere di Petrarca.


La vita fugge, et non s'arresta una hora,
et la morte vien dietro a gran giornate,
et le cose presenti et le passate
mi dànno guerra, et le future anchora;


e 'l rimembrare et l'aspettar m'accora,
or quinci or quindi, sí che 'n veritate,
se non ch'i' ò di me stesso pietate,
i' sarei già di questi penser' fòra.




Tornami avanti, s'alcun dolce mai
ebbe 'l cor tristo; et poi da l'altra parte
veggio al mio navigar turbati i vènti;


veggio fortuna in porto, et stanco omai
il mio nocchier, et rotte arbore et sarte,
e i lumi bei* che mirar soglio, spenti.


* gli occhi di Laura
Sunåt n. 272
dål Cånsuniér dål Pétràrcå.

Lå vìtå lå scàpå, e ‘s fèrmå nò un minüt,
e lå mòrt lå vén’ådré å grån giurnà,
e i ròb d’ådès e tüti cui påsà
e cui ch’å vénå im èn nò d’åiüt;

e ‘l ricurdà e ‘l spità im turméntån tüt,
in tüti i månér, tån’ che diš lå vrità,
s’ågh åvrìs nò ‘vü åd mén piétà,
sårìs giåmò fö då sti pinsér brüt.



Åm vén’åncù in mént, se ‘n quåicòs åd bón
‘gh à mai vü ål mè cör trist; e d’àltrå part
vådi lå mè vìtå di vént  sùt’ål sfòrs;

vådi timpèstå å lå fén, e strach pår dåbón
ål mè sårvél, e giügà tüti i mè cart,
e cui ög bèi* ch’å guårdàvå sémpår, (å) šmòrs.




Il sonetto 272 ben sollecita in noi qualche riflessione in questo momento di passaggio da un anno all’altro, specie se di anni si è carichi in buona misura…
Del sonetto si è occupato qualche giorno fa in un magistrale articolo lo scrittore Walter Siti (La Repubblica, 5 gennaio 2014, pag 52).

mercoledì 1 gennaio 2014

Ål prim dì 'd 'l an.



Ål prim dì ‘d ‘l an.

Ål lå sfårinsiùmå då i àltår
tån’ me s’ål füs un cåvålén
divèrs då tüti i cåvålén.
‘Gh ådubùmå lå frónt cun un bindé,
ågh måtùm ål còl di båciuchìn culurà,
e å mèšånòt ål l’åndùmå å ricév
me s’ål füs un éspluråtùr
ch’ål vénå šü då ùnå stålå.
Me ‘l pån, ‘gh å smìå ål pån åd iér.
Me un åné å tüti i åné.
Lå tèrå lå ricévårà stu dì chi
durà, griš, célèst,
ål lå šlårgårà in culéen,
ål lå bågnårà cun di fréc åd piövå tråspåréntå
e pö, ål lå fårà sü int l’ómbrå.
Epürå,
pìculå pòrtå ‘d lå spérånså,
dì növ åd ‘l an
åncå s’åt è stés me i àltår
me i pån å ògni àltår pån,
ås prépårùmå å vìvåt in àltrå månérå,

ås prépårùmå å mångià, å fiurì, å spérà…

(da Pablo Neruda)